Kachasei, del 2. ♥
2011-11-21 / 08:40:32 Kommentera! (5)( Del 2 av Kachasei! Hoppas ni gillar den. :) )
Från förra delen:
All den kraft som hade dragit mig inåt försvann plötsligt och jag svävade i någon slags tomrum. Var detta slutet? Var det så här jag skulle dö?...
...En rädsla började växa inom mig, och precis när jag bestämde mig för att jag skulle dö här kunde jag börja utskilja några suddiga kanter av något mörkt bladbetäcknat. Under mindre än bråkdelen av en sekund trodde jag att jag skulle stupa rätt ner i marken med huvudet före, men jag lyckades att kränga runt mig. De suddiga konturerna av blad blev allt starkare och jag närmade mig marken, först gick allt väldigt långsamt, som i slowmotion. Men sedan gick det på mindre än en sekund, jag föll ner i marken, snabbt men som av en reflex hann jag sträcka fram mina händer. Det smärtade till i mina underarmar när de nuddade marken. Marken var täckt av vissna, bruna och skrumpna löv. Jag reste mig långsamt upp, samtidigt som jag inte kunde slita blicken från allt omkring mig. Träden var stora, bastanta och bar vissna löv. Grenarna såg gamla ut och jag kände en svag doft av rök. En dyster dimma låg över platsen och allt var helt tyst och helt stilla. Som en plats utan liv.
Lite längre bort kunde jag urskilja något som nog hade varit en damm, men nu var det mer en liten håla med torkad lera. På något konstigt sätt kände jag igen platsen, fast som en lycklig plats. Ett av dem vissla gamla träden som snart skulle tappa ännu ett löv var så bekant på något sätt. Busken bredvid var precis som i mitt minne, och dammen, som inte var en damm längre. Allt kändes verkligen som om jag hade varit här förut. Jag letade febrilt i mitt minne efter var och när jag hade upplevt denna plats. Men hur mycket jag än försökte så gick det inte. Jag hörde ett ljud av ett blad som sakta föll ner från ett av träden. Allt var så stilla. Jag tog några försiktiga steg längre fram och det knastrade under mina skor när de försiktigt pressade sönder de vissna löven. Jag såg mig omkring, hur skulle jag kunna komma härifrån? Jag ville hem till mitt hus igen, inte vara på denna kusliga plats som jag på något sätt kände igen, men visste inte hur. Fanns det någon väg ut? Plötsligt låg jag märke till att en bit bort, kunde jag se något litet, litet ljus! Ett hopp växte inom mig och jag började gå, jag hörde knastret från när mina skor förstörde löven under de, jag ökade takten och började springa.
Tystnaden sprack av knastret och jag kände ett litet vinddrag i mitt hår. Det enda jag såg, mitt mål det var ljuset. När jag närmade mig ljuset saktade jag ner, det var ett ljus, men ett ljus från en civilisation. Det bodde någon här. Jag gick långsamt fram samtidigt som jag såg mig omkring. Man visste aldrig om de som bodde här var sugna på besök. Jag trodde inte att de hade märkt mig förns någon ropade något som jag inte kunde höra.
Jag stelnade till och höll andan. De fortsatte att prata konstigt med deras blickar fästa på mig. Husen av brända träbitar låg i en ring och jag stod nu, i ena kanten av ringen. Varelserna var ögonbedövande vackra, deras hy var alldeles perfekt vit med inte en enda liten skavank. Deras ögon satt snett och var övernaturligt stora, de hade underliga ögonfärger, min blick fastnade på en av dem. Det var en tjej, hon hade långt lila skimrade hår som hon satt upp i en hästsvans, lite naturligt hårfall hade trillat ner på sidorna och det var vagt lockat. Hennes ansikte var hjärtformat och ögonen var lila, de såg snälla ut fast de stirrade rakt på mig. Hon var iförd en lång mörk kappa med silverspänne, under den kunde jag urskilja några små jeans shorts och ett vitt linne. Hon hade långa vackra ben och var betydligt längre än mig. Alla varelser var iförda mörka kappor, förmodligen på grund av allt dimma och den dystra atmosfären som hängde i luften.
- Asukisa, Noka noki?, sa flickan jag studerat.
Fortsättning följer!
Kachasei, del 1. ♥
2011-10-03 / 08:25:33 Kommentera! (11)Enjoy it! :)
Prolog ~
Mamma stod över mig och lekte med en leksak framför mina ögon. Jag skattade och mina små knubbiga ben rörde sig framåt och jag sträckte mina armar för att få tag i leksaken.
- Åh, Victoria! Nu är det dags att sova lilla gullunge, sa mamma med sina ljusa stämma som jag så väl kände igen.
- Aooww, grymtade jag.
Mamma bar upp mig och la mig i spjälsängen och jag skrattade när hennes hår kittlade mig i ansiktet. Hon pussade mig god natt och lämnade rummet. Jag slöt sakta ögonen och jag somnade. Jag drömde, drömde om en plats. Plasten var grönskande fin och lycklig. Träden var så vackra att det till och med hade slått ut blommor på dem. En bit bort från mig var det en damm, det glittrade i vattnet från solens sken. Marken var gräsbetäckt med fina blommor som höll på att slå ut. Jag såg också en buske, en buske som hade röda och vita rosor på sig. Jag gick fram till den för att plocka en ros, men innan dess såg jag mig omkring igen. Det gröna gräset, de gröna träden, de blommande blommorna och den glittrande dammen. Jag plockade en röd ros och en vit ros. Just då vaknade jag.
Vinden svepte i mitt hår när jag sprang genom skogen. Jag hade bråkat med mamma och sprungit ut för att bara komma bort från allt och för att få vara ifred. Jag började sakta att sakta ner farten när några gigantiska buskar, som var växta som en port, (antagligen bara av en slump), tornade upp sig. Jag flämtade till och tog ett steg bakåt. När jag tittade lite närmre kunde jag urskilja något alldeles gyllene skimmer mellan buskarna. Det förflyttade sig långsamt men graciöst, det verkade föreställa någon bild, men hur mycket jag än försökte att se bilden gick det inte. Det var alldeles tyst i skogen och det enda jag hörde var min andhämtning och knastret från mina skor när jag tog ett steg framåt mot buskarna.
Det gyllene skimret distraherade mig och plötsligt kändes det som om något eller någon övre kraft ville att jag skulle vara här. Jag skulle göra något här jag var behövd på något sätt.
Jag var så värst nyfiken på vad det gyllene skimret var. Jag tog mod till mig och tog ett steg framåt. Det var nu bara en armlängd, om inte mindre mellan mig och buskarna. Jag sträckte försiktigt fram min skakande hand mot skimret och sträckte lite till på den. I mindre av en hundradels sekund stod jag kvar på samma ställe. När min fingertopp nuddade skimret blixtrade det till framför mina ögon, min hand och ja, hela mina arm sögs inåt. Jag kunde inte se något, bara känna hur hela min kropp sögs mot en gudomligt stor kraft som skulle kunna välta med sig hela skogen om den ville. Mina ben som drogs inåt med en sådan kraft att jag trodde att jag skulle göra en kullerbytta var det sista jag såg innan det svartnade totalt för mina ögon. All den kraft som hade dragit mig inåt försvann plötsligt och jag svävade i någon slags tomrum. Var detta slutet? Var det så här jag skulle dö?
